Efter snart ett års pluggande och jobbande på samma gång har jag nu avslutat 2 kurser av 4. Nu har jag bestämt mig för att landa. Jag behöver komma till ro med mina tankar, funderingar och upplevelser. Jag skall den närmsta tiden ägna mig mer åt min familj, mitt stora fotointresse och mitt nya intresse för konst. Det kanske blir en liten bloggpaus, jag vet inte :)

Här trivs jag ...

I skrivande stund ...

... sitter jag just nu och plitar ner texten till uppgiften vi fått från kursen. Ett litet uttdrag kommer här...

(uppgiften är att ta sig an ett konstnärsmaterial, en konstnär, kurslitteratur, kurstillfällen och redovisa sin egna process)

Jag är påväg ... mot många saker som mina tankar för mig till. En stark tanke hos mig är att jag vill utbilda mig till Ateljérista. Jag har börjat min resa mot målet och vet inte vart jag hamnar för, för mig är inte målet i sig det viktiga utan processen. Jag kommer i min text försöka visa min process och resa som jag åkt på under ateljérista kursen (och som inte slutar där). När jag har funderat och haft alla "tankesnurrar" under dessa veckor som kursen varit, har några begrepp, upplevelser och tankar fastnat extra i mitt huvud. Det första är förundran som jag tänker på dagligen. Hur kan jag skapa olika miljöer där barnen förundras? Besöket på Världskulturmuseet som var en omvälvande upplevelse som har kommit att bli hela startskottet för mitt pågående paradigmskifte i mig själv. Estetiska lärprocesser som jag så väl kan förlika mig med då jag verkligen känner att det är viktigt att barnen får lära via kroppen, att vi pedagoger har en strävan i att försöka få barnen att se, känna, uppleva och skapa något nytt som Gunilla Fiin pratade om. Att ge en estetisk impuls är något jag också tänker på ofta. Vad kan vara startskottet i ett projekt? Hur kan jag skapa "lockelser" i vår miljö dit barnen vill gå och utforska? Gruppdiskussionerna som vi har haft är den tid då jag tvingats att göra en extra tankesnurr och sätta ord på vad, hur och varför jag tänker som jag gör. Att tvingas till att sätta ord på hur jag tänker gör att jag upplever att jag kommer närmare mig själv vilket är viktigt anser jag. Min erfarenhet säger mig att man inte kan ta någon genväg genom sina tankar utan måste göra de där tankesnurrarna om och om igen.

Nätverksträff

"Om vi inte är känslomässigt engagerade
kopplas lärandet bort"   Tarja Häikiö

Ju fler vi är som lyssnar, tittar, känner, smakar, luktar, upplever - ju närmare kommer vi "sanningen" om en händelse, en känsla, ett engagemang osv. Idag har jag haft förmånen att träffa nyfikna, engagerade, proffsiga och intressanta pedagoger. Genom ett nätverk som jag är med i, initierades en träff på en förskola i min närmiljö. Temat för kvällen var reflektion.  

"...arbeta i smågrupper, arbeta med pedagogisk dokumentation, fördjupa och bejaka arbete i projekt, bolla idéer med fler, förundras, lyssna, delge varandra, tänka nya tankar, både stödja och utmana varandra..." Kalejdoskop

Vi fick, utifrån ett pågående projekt som man arbetar med på den aktuella förskolan, reflektera i små grupper utifrån 3 bilder med dessa frågor:

1. En objektiv beskrivning av det vi ser i materialet.

2. Tillsammans reflektera och ställa oss frågan vilka lärprocesser barnen kan vara inne i. Vad försöker barnen förstå? Vilka strategier använder barnen/barnet?

3. Vilka nya tankar/frågor väcks i det vi sett, hört, tolkat, analyserat och reflekterat kring?

Mina reflektioner och frågor som jag bär med mig från kvällen:

Hur tolkar jag bilder, dialoger av barn som jag inte har någon relation till?

Vilka "glasögon" tar jag på mig då jag reflekterar?

Hur närmar vi oss det vi tolkar och hur fortsätter vi utamana barnen vidare?

Hur visar barnen sitt känslomässiga engagemang?

Vem initierar och bestämmer projektets gång?

När vi ikväll fick reflektera tillsammans, utan att känna varandra (en i min grupp är dock en kurskamrat, men vi har precis lärt känna varandra), eller känna barnen, ha en förförståelse av barnens ansiktsuttryck och dialoger kände jag mig som ett "blankt" och tomt blad. Jag kunde gå in i reflektionen utan att ha någon förutfattad mening av händelseförloppet. Det var både utmanande och läskigt. I februari träffas vi igen och då kommer vi att få besöka min bloggkollega Linda, det skall bli så spännande!

Våga vara i "osäkerheten"

En av alla uppgifter som vi fått på Ateljerista kursen är att genomföra ett pinnprojekt tillsammans med barnen. Vi har fått göra precis hur vi vill, hur många gånger osv. Jag har börjat mitt projekt, ett projekt som kommer att fortsätta även efter denna uppgift. Tankar inför projektet:

Syfte

Skapa en ”impuls”

Utmaning

Själva utforskandet

Frågeställningar

Vad visar barnen intresse för?

Hur tar de kontakt med pinnarna?

Vilka barn?

3 barn varav en är pojke, ålder ca 2,5 år

Min roll?

Försöka tolka och se, observera vad barnen gör

Medforskande med viss distans

Eftersom uppgiften inte utgår från barnens intresse, kände jag mig lite osäker inför uppgiften, men i nästa andetag kändes det skönt. Jag behövde inte "välja", vända och vrida på vad intresset hos barnen kunde vara. Jag kunde börja med att ge de en "impuls" och därefter rikta min blick åt vilket håll intresset gick åt. Igår på kursen, hade vi en diskussion kring just detta. Det var intressant att få höra de andras åsikter och tankar.

Jag kommer inte att skriva om hela projektet här, men ett litet utdrag från det.

Första mötet (barnen möttes av ett uppdukat bord av pinnar) med pinnarna upplevde jag att barnen verkade oerhört intresserade. Deras utforskande startade direkt. Mina övergripande reflektioner:

När vi kom in i ateljén och barnen fick se det uppdukade bordet med pinnarna började de genast utforska pinnarna. Jag upplevde att de var nyfikna och ville prova att utforska på olika sätt:

• känna

• lyssna

• smaka

• bygga

• rada upp

• kategorisera

Barnen utforskade även pinnarna tillsammans:

• kommunikation

• samspel

• turtagning
Det som var mest spännande var att barnens intresse från att utforska pinnarna, flyttades till att måla på pinnarna (vilket givetvis också är ett slags utforskande). 

Hur skulle jag nu gå vidare?

Vatten och pinnar?

Då barnen visat ett stort intresse av vår vattenbana på vår gård, är jag nyfiken på

att bygga vidare på detta intresse och då skulle nästa steg kunna vara att

utforska pinnarna tillsammans med vatten.

Frågeställningen skulle kunna vara

Hur utforskar barnen pinnar och vatten?

Här hade jag tänkt att inte fortsätta projektet, jag kände att det räckte nu. Då
omständigheterna gjort att jag känner mig lite stressad över pluggeritet kände jag
att det här var nog inför redovisningen. Men icke ... jag blev för nyfiken för att
avsluta så jag valde att fortsätta... Men jag kommer inte skriva mer om
fortsättningen här ... just nu. 

Vad vill jag få sagt med detta nu då? Jo att jag ännu en gång fått fatt på mig
själv, mig själv som pedagog, hur jag agerar som pedagog, vad jag tänker osv. Min
osäkerhet inför uppgiften, som jag upplevde lite väl styrd tvingade mig att befinna 
mig i en slags osäkerhet. Det viktigaste beslutet jag tog innan jag startade 
projektet var att bli en medforskande pedagog med distans. Då menar jag att jag 
ville vara en pedagog som verkligen skulle försöka se, höra, uppleva vad barnen 
visade sig intresserade av. Jag skulle inte försöka tänka ut innan vad, hur och varför
saker skulle ske. Jag skulle vara ett blankt blad. Jag vågade vara i "osäkerheten"
och kände mig ganska bekväm i den upplevelsen. 

 

 

Studiebesök

Idag har jag varit på studiebesök - på min arbetsplats! På vårt p-möte som vi har en gång i månaden under 2 timmar gick vi på studiebesök på alla avdelningar. Det var både spännande, utmanande, reflekterande och roligt. Framför allt satte det igång många tankesnurrar i mitt huvud och jag, tillsammans med mina kollegor, tvingades att sätta ord på hur vi tänker kring vår miljö, varför den ser ut som den gör, barnens delaktighet, våra tankar kring vår dokumentation osv. Det var även otroligt spännande att på ett mer ingående vis få ta del av mina andra kollegors avdelningar. Visst vet jag väl grundtankarna som vi delar på huset, men på dagarna hinner man inte riktigt med att ta del av kollegornas tankar kring bla hur deras miljöer är uppbyggda och varför. Jag kan verkligen rekommendera att gå på studiebesök på sin arbetsplats!

Processen fortsätter ...

Och jag är inte alls laddad över uppgiften. Uppgiften som jag från början tyckte skulle bli så spännande ... Nu känns det trögt att komma vidare och jag känner mest prestation. Men jag tog mig i kragen idag på min pluggdag och gasade igång mig själv och lade in 5:ans växel. Mina tankar har liksom stannat av lite grann från förra gången. Hur kan jag koppla mitt skapande till Jean-Michel Basquiat? Jag valde att släppa den tanken och förkovrade mig i en bok om att måla med akryl. När jag bläddrade blev jag nyfiken på "toning".

Ok, allt på plats ... Pensel, pallett, färg, papper, vatten ...

Dags att börja ...

Jag följer instruktionerna i boken...

Och försöker dokumentera samtidigt ...

Hmmm här kändes det svårt ...

Puh, skönt att vara klar! Eller ska jag kanske fortsätta? Får se hur jag känner nästa gång :)

Mitt ugglesmycke som förra gången hade en central del glömde jag av

att ha med idag ...

Första tillfället kan du se här.

Lockelse

För mig är miljöns utformning fundamentalt viktig för att skapa olika lärprocesser och möten. Ögat skall lockas till något, man skall vilja börja utforska! Hur skapar vi lust, förundran och kreativitet i förskolan? På avdelningen där jag arbetar känns det viktigt att utgå från vad barnen visar oss att de är intresserade av då vi bygger miljöer. Vi tar avstamp från vad vi ser att de lockas av. Men vi arbetar också med att skapa "impulser" i miljön för att sedan jobba vidare på vad barnen visar oss. Ljus, skuggor, "spill-material", tyger, speglar, brädor, olika sorters plaströr, papprör, vvs rör, glasblock är några exempel på material vi har. I fredags på vår planering tog vi en tur till bla Bauhouse. Vi träffade en mycket hjälpsam försäljare som skänkte "snurrorna" på bilden ovan. Det visade sig att de har en speciell hylla där de lägger "dagis-spill" som han själv uttryckte det. Tacksamt tog vi emot många "snurror" som våra barn med en gång började utforska.

Hur tänker jag när jag tänker?

Rubrikens fråga fick vi på det senaste kurstillfället. Hur tänker jag när jag tänker? Svår fråga ... Men när jag tänker brukar det oftast ploppa upp bilder, jag känner dofter, smaker och en speciell sinnesstämning innfinner sig.

Senaste tillfället på kursen fick vi utforska pinnar, som jag visat i tidagare inlägg. Vi fick använda alla våra sinnen, lukta, smaka, känna, lyssna osv. Hur låter en pinne? Hur smakar en pinne? Hur känns en pinne? Vi fick göra ljud tillsammans med pinnarnar, hålla olika rytmer och takter. Vi smakade på pinnarna (lakritsrot) vilket fick mig att minnas tillbaka då jag var liten och vi satt och gnagde på pinnarna. Vi fick bygga olika konstruktioner själva och i grupp ganska styrt från vår lärare. Jag fick en obehagskänsla i kroppen då läraren styrde för mycket. Jag blev osäker. Vad förväntas av mig nu? En viktig reflektion som jag bär med mig då jag verkligen inte vill skapa osäkerhet hos barnen på förskolan. Dagen avslutades med att vi fick med oss en uppgift till nästa gång: Gör ett pinnprojekt tillsammans med barnen!



Närma sig?

 

Jag har länge tänkt att jag vill närma mig Reggio Emilia filosofin. Jag har en nyfikenhet som inte släpper greppet om mig. Men jag har nu insett att jag tar ett avstamp ur bla Reggio Emilia filosofin mot något som jag inte riktigt vet vart jag hamnar i. Det känns lite som att jag står vid ett vägskäl. En kurskamrat beskrev så bra hur hon tänker. Hon tänker att hon hoppar på en studsmatta mot något. Jag citerar min kurskamrat "... jag står där och hoppar och försöker nå något. och oavsett om jag når det eller inte så kommer jag landa på studsmattan igen för mer fart. så egentligen försöker jag bara ta mitt avstamp i reggio för att nå något jag inte vet än. men utan reggio hade jag inte kommit speciellt högt, vilket gör att det inte är oviktigt ändå..."

Min resa är definitivt ganska krokig ibland och lite rak ibland. Och beroende på olika möten med barnen och med andra pedagoger, bloggare, kursare är jag säker på att jag kommer göra många nya kullerbyttor!

Det blev så tydligt!

 

Reflektioner från 4:e kurstillfället (Ateljerista B)

• Rummen intog mig (oftast pratar man om att någon intar rummet ...)
• Kan en pinne liknas vid ett barn?
• För styrande lärare skapar osäkerhet hos mig

Under denna härliga, kreativa, utvecklande och utsugande dag fick vi arbeta med pinnar. Långa, korta, stora, små, feta, smala - kort sagt OLIKA former pinnar. Vår lärare, som för övrigt är väldigt finurlig, fick oss hela tiden att reflektera kring hur han agerade, hur vi agerade, vad pinnarna blev etc. Vi fick arbeta självständigt och i grupp. Vi skapade olika kreationer med pinnarna, lade de på en OH apparat, spände upp papper på väggen, fyllde i skuggor med kol, bytte papper till tyg, fyllde i ljuset, målade med textilfärg på textil. Jag var ganska tom när jag satt i bilen påväg från skolan och tänkte mycket på uppgiften vi fick till nästa gång:

Gör ett pinnprojekt tillsammans med barnen!