Våga vara i "osäkerheten"

En av alla uppgifter som vi fått på Ateljerista kursen är att genomföra ett pinnprojekt tillsammans med barnen. Vi har fått göra precis hur vi vill, hur många gånger osv. Jag har börjat mitt projekt, ett projekt som kommer att fortsätta även efter denna uppgift. Tankar inför projektet:

Syfte

Skapa en ”impuls”

Utmaning

Själva utforskandet

Frågeställningar

Vad visar barnen intresse för?

Hur tar de kontakt med pinnarna?

Vilka barn?

3 barn varav en är pojke, ålder ca 2,5 år

Min roll?

Försöka tolka och se, observera vad barnen gör

Medforskande med viss distans

Eftersom uppgiften inte utgår från barnens intresse, kände jag mig lite osäker inför uppgiften, men i nästa andetag kändes det skönt. Jag behövde inte "välja", vända och vrida på vad intresset hos barnen kunde vara. Jag kunde börja med att ge de en "impuls" och därefter rikta min blick åt vilket håll intresset gick åt. Igår på kursen, hade vi en diskussion kring just detta. Det var intressant att få höra de andras åsikter och tankar.

Jag kommer inte att skriva om hela projektet här, men ett litet utdrag från det.

Första mötet (barnen möttes av ett uppdukat bord av pinnar) med pinnarna upplevde jag att barnen verkade oerhört intresserade. Deras utforskande startade direkt. Mina övergripande reflektioner:

När vi kom in i ateljén och barnen fick se det uppdukade bordet med pinnarna började de genast utforska pinnarna. Jag upplevde att de var nyfikna och ville prova att utforska på olika sätt:

• känna

• lyssna

• smaka

• bygga

• rada upp

• kategorisera

Barnen utforskade även pinnarna tillsammans:

• kommunikation

• samspel

• turtagning
Det som var mest spännande var att barnens intresse från att utforska pinnarna, flyttades till att måla på pinnarna (vilket givetvis också är ett slags utforskande). 

Hur skulle jag nu gå vidare?

Vatten och pinnar?

Då barnen visat ett stort intresse av vår vattenbana på vår gård, är jag nyfiken på

att bygga vidare på detta intresse och då skulle nästa steg kunna vara att

utforska pinnarna tillsammans med vatten.

Frågeställningen skulle kunna vara

Hur utforskar barnen pinnar och vatten?

Här hade jag tänkt att inte fortsätta projektet, jag kände att det räckte nu. Då
omständigheterna gjort att jag känner mig lite stressad över pluggeritet kände jag
att det här var nog inför redovisningen. Men icke ... jag blev för nyfiken för att
avsluta så jag valde att fortsätta... Men jag kommer inte skriva mer om
fortsättningen här ... just nu. 

Vad vill jag få sagt med detta nu då? Jo att jag ännu en gång fått fatt på mig
själv, mig själv som pedagog, hur jag agerar som pedagog, vad jag tänker osv. Min
osäkerhet inför uppgiften, som jag upplevde lite väl styrd tvingade mig att befinna 
mig i en slags osäkerhet. Det viktigaste beslutet jag tog innan jag startade 
projektet var att bli en medforskande pedagog med distans. Då menar jag att jag 
ville vara en pedagog som verkligen skulle försöka se, höra, uppleva vad barnen 
visade sig intresserade av. Jag skulle inte försöka tänka ut innan vad, hur och varför
saker skulle ske. Jag skulle vara ett blankt blad. Jag vågade vara i "osäkerheten"
och kände mig ganska bekväm i den upplevelsen.