Nätverksträff

"Om vi inte är känslomässigt engagerade
kopplas lärandet bort"   Tarja Häikiö

Ju fler vi är som lyssnar, tittar, känner, smakar, luktar, upplever - ju närmare kommer vi "sanningen" om en händelse, en känsla, ett engagemang osv. Idag har jag haft förmånen att träffa nyfikna, engagerade, proffsiga och intressanta pedagoger. Genom ett nätverk som jag är med i, initierades en träff på en förskola i min närmiljö. Temat för kvällen var reflektion.  

"...arbeta i smågrupper, arbeta med pedagogisk dokumentation, fördjupa och bejaka arbete i projekt, bolla idéer med fler, förundras, lyssna, delge varandra, tänka nya tankar, både stödja och utmana varandra..." Kalejdoskop

Vi fick, utifrån ett pågående projekt som man arbetar med på den aktuella förskolan, reflektera i små grupper utifrån 3 bilder med dessa frågor:

1. En objektiv beskrivning av det vi ser i materialet.

2. Tillsammans reflektera och ställa oss frågan vilka lärprocesser barnen kan vara inne i. Vad försöker barnen förstå? Vilka strategier använder barnen/barnet?

3. Vilka nya tankar/frågor väcks i det vi sett, hört, tolkat, analyserat och reflekterat kring?

Mina reflektioner och frågor som jag bär med mig från kvällen:

Hur tolkar jag bilder, dialoger av barn som jag inte har någon relation till?

Vilka "glasögon" tar jag på mig då jag reflekterar?

Hur närmar vi oss det vi tolkar och hur fortsätter vi utamana barnen vidare?

Hur visar barnen sitt känslomässiga engagemang?

Vem initierar och bestämmer projektets gång?

När vi ikväll fick reflektera tillsammans, utan att känna varandra (en i min grupp är dock en kurskamrat, men vi har precis lärt känna varandra), eller känna barnen, ha en förförståelse av barnens ansiktsuttryck och dialoger kände jag mig som ett "blankt" och tomt blad. Jag kunde gå in i reflektionen utan att ha någon förutfattad mening av händelseförloppet. Det var både utmanande och läskigt. I februari träffas vi igen och då kommer vi att få besöka min bloggkollega Linda, det skall bli så spännande!