För några veckor sedan fick jag möjlighet att förverkliga en dröm - åka till Reggio Emilia!
Tack Cristian, Frederica och Simon
Jag håller på att landa i mina tankar kring min upplevelse som jag delade med min kära vän Bente. Nu, sådär 10 dagar efter hemkomst kan jag se tillbaka med många känslor. Jag tror mitt starkaste sinne är luktsinnet. När jag blundar och bara fokuserar på känslan som kommer upp när mina tankar far tillbaka till Reggio Emilia så doftar det ljuvligt i näsan. Jag förundrades av alla olika dofter i staden, främst av njutningsfulla och friska dofter. När jag blundar minns jag även hur vi svävade fram på gator och torg, både till fots och på cykel. Alla myllrande människor som vaknade till liv redan vid 8 snåret verkade pigga och alerta, för att några timmar senare lämna gator och torg för lite siesta. Jag minns då vi satt, nästan helt spöklikt ensamma, på den där stora Piazzan mitt i Reggio under siestan och lapade sol och förundrades av de vackra, nätta, chica, glada och sprudlande människorna. Alla dessa olika personligheter! Ingen förstod ett ord engelska men ALLA var vänliga och välvilliga att hjälpa oss då vi kommit bort oss i myllret av folk, gator och torg. Jag blev kär i Reggio Emilia och den mystiska och härliga atmosfären!Men det var inte bara sköna känslor som väcktes till liv. Även de där känslorna som är svåra att beskriva med ord. När vi, efter en lång dag, tog oss en liten kvälls siesta kände vi hur våra sängar började röra sig. Det var som om hela rummet gungade i takt. Vi tittade på varandra och jag föll i någon konstig skratt attack. Jag har någonstans alltid vetat hur jag reagerar när jag blir chockad, att jag lätt kan falla i skratt och bli handlingsförlamad. Stackars Bente flög upp och började titta ut genom fönstret för att se om folk sprang ut från hotellet. När vi lugnat oss lite grann och samlat oss förstod vi så småning om att vi just varit med om en jordbävning. Jordbävningen hade ägt rum några mil från Reggio Emilia men vi kände av den ända till oss ändå. Vi var båda ganska skärrade men tog det ändå med ro efter att vi fått pratat med hotellpersonalen. Kort efteråt fick jag sms från Cristian Fabbi. "Alla förskolor är stängda!" Våra tankar gick ju givetvis till alla berörda och det blev på något sätt mer verkligt nu när jag "pratade" med Cristian. Jordbävning!! Alla dessa familjer vars hem blivit förstörda! Allt kändes så overkligt ... Den natten sov vi inte mycket =(
Morgonen därpå ringde vår kontakt Simon och vi hade ett långt samtal. Vi hade funderat hela natten på hur allt skulle bli ... hur alla berörda mådde ... blir det mer jordbävningar ... ska vi åka tillbaka till Milano ... osv ... Vi beslutade tillsammans med Simon att flytta dag för vårt besök och till en annan förskola. I all bedrövelse bestämde vi oss för att blicka framåt och inte tänka på allt som KUNDE ha hänt oss. Nu ville vi istället fokusera på vår upplevelse i Reggio Emilia med alla människor, besöket som vi skulle göra på Malaguzzi centrat och besöket på förskolan i Boretto.
Fortsättning följer...
