Att känna studsen på studsmattan!

Jag har haft sådan tur, att få träffa (både här på webben och personligen) så många kloka människor som är lika intresserade som mig när det gäller att möta och utforska tillsammans med barn. I början av veckan hade jag och min kollega och tillika kurskamrat möjligheten att få träffa studenter som går Lärarutbildningen på sin 5:e termin med kursen Bildspecialisering. Vi berättade om våra förskolor, vår resa mot/med avstamp i reggio emilia filosofin och våra "misslyckade" projekt. Vi går båda Ateljersita utbildningen på Högskolan i Borås (men är förlagd i Varberg) och fick möjlighet att "misslyckas" i våra projekt som vi gjorde under kursen. Att få möjlighet att "misslyckas" kan du läsa mer av här. Vår lärare Mats, som också är lärare för dessa studenter som vi mötte, ville ge sina studenter möjlighet att träffa verksamma pedagoger och få se en annan sida av hur det kan gå när man arbetar med tex projekt.

Min kollega och jag har haft värdefulla diskussioner och jag känner att jag har utvecklats under våra träffar. Något som jag särskilt vill dela med mig av är hennes tankar kring "Vad är Reggio" " ... vad jag tänker är att, som du skrivit någonstans också, inspireras av olika saker. både när det gäller pedagogiska ställningstagande och barnsyn och livssyn.och där är reggio emiliafilosofin jätteviktig och ramar in mycket av det grundläggande. och jag ser det lite som en studsmatta. jag står där och hoppar och försöker nå något. och oavsett om jag når det eller inte så kommer jag landa på studsmattan igen för mer fart. så egentligen försöker jag bara ta mitt avstamp i reggio för att nå något jag inte vet än. men utan reggio hade jag inte kommit speciellt högt, vilket gör att det inte är oviktigt ändå."

Jag tror jag studsar lite hit och dit, lite här och där och ju  fler frivolter, kullerbyttor jag gör desto närmare kommer jag mina egna tankar och vart jag kommer att landa ...

Dela med dig!

Så var det dags för nästa utmaning ... 

Jag känner mig lyckligt lottad över att få chansen att återigen få lyfta mina tankar, upplevelser och dela med mig av dessa med andra. Imorgon är det dags att möta studenter. Förra gången mötte jag verksamma pedagoger och föreläste om hur man kan arbeta med barns inflytande i förskolan och hur vi gör på Viljan. Det ska bli spännande att träffa unga/äldre studenter som kanske inte har så mycket erfarenhet i bagaget, eller har mycket erfarenhet. Jag är spänd på deras frågor och funderingar och ser fram emot att utmanas och tänka, vrida och lufta mina egna tankar. Jag är helt övertygad om att jag kommer göra några kullerbyttor imorgon. 

Morgondagen kommer att handla om mitt "misslyckade" projekt som jag hade under första delen av Ateljerista kursen. Jag ville utmana barnen (1,5-2 åringar) i deras möte med färg och följa deras process genom att vara en medforskande pedagog och jag ville även utmana mig själv och träna mig på att ställa de "rätta" frågorna. Detta var första gången jag arbetade med likande projekt med så små barn. Många tårar, slit och gräl med mig själv blev det. Kunde det vara sant att jag styrde allt?? Hela projektet utmynnade i att det blev så uppenbart att jag styrde hela projektet, jag gav inte barnen en chans att visa vad de EGENTLIGEN ville och var intresserade av. Att utmana 1,5 - 2 åringar som kanske inte har språket blev en sån jätte stor utmaning och när ett barn tappade intresset helt ... ja då kändes det så fruktansvärt!!! Många aha upplevelser fick jag såsom Vad fick mig att tro att jag ensam skulle kunna både dokumentera, observera, vara medforskande, ställa utmanande frågor, visa intresse, vara en inspiratör på samma gång???? Jag är så tacksam att jag "misslyckades" för om jag inte gjort det, så skulle jag inte gjort den frivolt jag gjorde och fått fatt på mitt egna agerande och lärande. Nu låter det nog som jag inte har jobbat med projekt tidigare. Det har jag flera gånger om. Men denna gången blev det så tydligt för mig, hur jag INTE vill vara som pedagog, att det finns så många dilemman på vägen som kan inträffa. Det här är med all säkerhet INTE sista gången jag "misslyckas", och det hoppas jag inte på heller. Jag vill fortsätta att utmanas och utmana.

Processen har börjat

En av uppgifterna på Ateljerista kursen är att ta sig an ett material som man är nyfiken på (och en konstnär som jobbar/ jobbar med materialet). Jag har valt att fördjupa mig i akrylfärg. Anledningen är att jag känner mig ganska osäker på akryl och har inte någon som helst erfarenhet. Det ska bli spännande och utmanande att få utforska detta material. Konstnären som jag valt är Jean Michel Basquiat. När jag var på Arken museum i Köpenhamn, strax efter första tillfället på kursen, blev jag så tagen av denna, enligt mig, unika person (som tyvärr inte lever längre). Här kan du läsa mer om honom.

I samma veva som jag var i Köpenhamn tycktes jag bli förföljd av ugglor. Jag såg ugglor överallt. Alldeles innan jag skulle ta tåget hem igen sprang jag på ett ugglehalsband och köpte det givetvis. Jag fick en känsla av att det sökte upp mig, det låter konstigt jag vet... I ett tidigt stadium bestämde jag mig för att Jean Michel, akryl och ugglor skulle få spegla mitt projekt i kursen där det är min egna process som ligger i fokus. Mitt uggle smycke kommer att ha en stor del i mitt utforskande!

Nyfiken på ...

 

 

... Jean-Michel Basquiat

  

Som jag snart skall ta mig an inför stundande projekt på Ateljerista B kursen!