Gråzoon ...

Mitt i en kullerbytta sattes pausknappen på ...

Jag blickar ut över den vackra älven där jag bor. Mitt hus ligger ett stenkast här i från. Jag känner å ena sidan lusten och andra siden tveksamheten. Lust över vad? Tveksamhet över vad? Tankesnurr hit och tankesnurr dit. Begrepp som delaktighet, meningsskapande, lära att lära svischar förbi. Tankarna för mig till vad mitt uppdrag är som pedagog. Jag är trött på vackra begrepp och fina ord. Jag vill komma till handling, till skott. Jag vet vad mitt uppdrag är, det är jag inte tveksam över för fem öre. Men när allt kommer omkring är det ibland svårt att få ord till handling. Dessa underbara små människor jag möter varje dag som jag vill skall få känna delaktighet, meningsskapande och lära andra att lära ... Mina tankesnurrar vandrar vidare och jag söker nog efter lite lust just nu ...

Små barns inflytande

Jag brukar göra mina små rundvandringar bland härliga och inspirerande bloggar nästan varje kväll. Härom kvällen fastnade jag vid detta citat hämtat från "Kaljedoskop" som för övrigt anordnar nätverksträffar!

"Att få möjlighet att förändra sin förståelse genom att vara i sammanhang där man får tänka på flera sätt, pröva, misslyckas och lyckas och möta andras sätt att göra är som jag ser det ett arbetssätt som iscensätter delaktighet."

Birgitta Kennedy, pedagogista på förskolan Trollet i Kalmar



Vår pedagogiska miljö där barnen vistas i en stor del av sin uppväxt kräver många och långa samtal mellan pedagoger och mellan pedagoger och barn. Men hur skapar vi då en miljö där meningsskapande, demokrati och det lustfyllda lärandet får lysa?  Det återkommande HURET som många med mig brottas med sätter igång många tankesnurrar. Det är lätt att fortsätta i gamla mönster som alltid "funkat". Det blir ett "tuggummi" träsk där man bara trampar och trampar utan att ha varken barn eller sig själv med på tåget. Jag tänker att vi måste börja med oss själva. Vad har jag för människosyn? Vad har jag för tankar kring demokrati? Hur kan barnens delaktighet lysa igenom vår verksamhet etc etc.

Våga vara i osäkerheten är något som jag skrivit om tidigare här på bloggen. I allra högsta grad tänker jag att vi måste våga vara i osäkerheten, lyssna - verkligen LYSSNA och se vad barnen säger och gör. Lyfta upp våra observationer och reflektioner till en META nivå och tänka - VAD ÄR DET EGENTLIGEN BARNEN GÖR I VÅR MILJÖ? VAD VISAR DE INTRESSE FÖR? För jag tänker att miljön som vi vistas i tillsammans med barnen skall inte bara vara intressant, lärorik och vacker. Den skall fram för allt inspirera, locka till lärande och möten och sätta igång en FÖRUNDRAN!

Nytt år - nya möjligheter och utmaningar

Efter ett spännande, utmanande, utvecklande och utmattande år tog jag ett litet break innan Jul. Jag kände ett stort behov av att släppa allt och försöka landa. Det verkade lätt att släppa allt och jag trodde verkligen att jag skulle kunna det. Jag kom på i min önskan om att landa i  tankarna för en stund, att jag nog aldrig kommer kunna göra det. Jag är ständigt på väg ... Både på gott och ont. Jag brukar inte ingå i några nyårs löften, men jag skall försöka att tänka på att det är viktigt att landa och hämta ny kraft för att kunna gå vidare och utvecklas.

2012 bjuder på nya härliga utmaningar och på måndag startar den första. Jag kommer att vara samtalsledare för våra projektgruppsreflektioner där vi träffas avdelningsvis 1 gång i månaden. Under hela hösten har vi träffats i tvärgrupps reflektioner där vår pedagogista varit samtalsledare och jobbat fram vårt gemensamma projekt över förskolan. Nu är tiden inne att föra projektet framåt och vidare. Det pirrar i magen och jag ser fram emot att möta pedagogerna!

Efter snart ett års pluggande och jobbande på samma gång har jag nu avslutat 2 kurser av 4. Nu har jag bestämt mig för att landa. Jag behöver komma till ro med mina tankar, funderingar och upplevelser. Jag skall den närmsta tiden ägna mig mer åt min familj, mitt stora fotointresse och mitt nya intresse för konst. Det kanske blir en liten bloggpaus, jag vet inte :)

Här trivs jag ...

I skrivande stund ...

... sitter jag just nu och plitar ner texten till uppgiften vi fått från kursen. Ett litet uttdrag kommer här...

(uppgiften är att ta sig an ett konstnärsmaterial, en konstnär, kurslitteratur, kurstillfällen och redovisa sin egna process)

Jag är påväg ... mot många saker som mina tankar för mig till. En stark tanke hos mig är att jag vill utbilda mig till Ateljérista. Jag har börjat min resa mot målet och vet inte vart jag hamnar för, för mig är inte målet i sig det viktiga utan processen. Jag kommer i min text försöka visa min process och resa som jag åkt på under ateljérista kursen (och som inte slutar där). När jag har funderat och haft alla "tankesnurrar" under dessa veckor som kursen varit, har några begrepp, upplevelser och tankar fastnat extra i mitt huvud. Det första är förundran som jag tänker på dagligen. Hur kan jag skapa olika miljöer där barnen förundras? Besöket på Världskulturmuseet som var en omvälvande upplevelse som har kommit att bli hela startskottet för mitt pågående paradigmskifte i mig själv. Estetiska lärprocesser som jag så väl kan förlika mig med då jag verkligen känner att det är viktigt att barnen får lära via kroppen, att vi pedagoger har en strävan i att försöka få barnen att se, känna, uppleva och skapa något nytt som Gunilla Fiin pratade om. Att ge en estetisk impuls är något jag också tänker på ofta. Vad kan vara startskottet i ett projekt? Hur kan jag skapa "lockelser" i vår miljö dit barnen vill gå och utforska? Gruppdiskussionerna som vi har haft är den tid då jag tvingats att göra en extra tankesnurr och sätta ord på vad, hur och varför jag tänker som jag gör. Att tvingas till att sätta ord på hur jag tänker gör att jag upplever att jag kommer närmare mig själv vilket är viktigt anser jag. Min erfarenhet säger mig att man inte kan ta någon genväg genom sina tankar utan måste göra de där tankesnurrarna om och om igen.

Nätverksträff

"Om vi inte är känslomässigt engagerade
kopplas lärandet bort"   Tarja Häikiö

Ju fler vi är som lyssnar, tittar, känner, smakar, luktar, upplever - ju närmare kommer vi "sanningen" om en händelse, en känsla, ett engagemang osv. Idag har jag haft förmånen att träffa nyfikna, engagerade, proffsiga och intressanta pedagoger. Genom ett nätverk som jag är med i, initierades en träff på en förskola i min närmiljö. Temat för kvällen var reflektion.  

"...arbeta i smågrupper, arbeta med pedagogisk dokumentation, fördjupa och bejaka arbete i projekt, bolla idéer med fler, förundras, lyssna, delge varandra, tänka nya tankar, både stödja och utmana varandra..." Kalejdoskop

Vi fick, utifrån ett pågående projekt som man arbetar med på den aktuella förskolan, reflektera i små grupper utifrån 3 bilder med dessa frågor:

1. En objektiv beskrivning av det vi ser i materialet.

2. Tillsammans reflektera och ställa oss frågan vilka lärprocesser barnen kan vara inne i. Vad försöker barnen förstå? Vilka strategier använder barnen/barnet?

3. Vilka nya tankar/frågor väcks i det vi sett, hört, tolkat, analyserat och reflekterat kring?

Mina reflektioner och frågor som jag bär med mig från kvällen:

Hur tolkar jag bilder, dialoger av barn som jag inte har någon relation till?

Vilka "glasögon" tar jag på mig då jag reflekterar?

Hur närmar vi oss det vi tolkar och hur fortsätter vi utamana barnen vidare?

Hur visar barnen sitt känslomässiga engagemang?

Vem initierar och bestämmer projektets gång?

När vi ikväll fick reflektera tillsammans, utan att känna varandra (en i min grupp är dock en kurskamrat, men vi har precis lärt känna varandra), eller känna barnen, ha en förförståelse av barnens ansiktsuttryck och dialoger kände jag mig som ett "blankt" och tomt blad. Jag kunde gå in i reflektionen utan att ha någon förutfattad mening av händelseförloppet. Det var både utmanande och läskigt. I februari träffas vi igen och då kommer vi att få besöka min bloggkollega Linda, det skall bli så spännande!