Två år drygt har gått ...

Tiden flyger fram och jag hade nästan glömt av att jag har en blogg. Blev nyfiken nu på min egna blogg och var tvungen att ta en titt. Jösses vad mycket som hänt sedan sist jag besökte mig själv. Då, den 25/9 hade jag arbetat som pedagogista i några månader. Nu har det gått nästan tre år. Mitt sista inlägg handlade om demokrati och dess självklarhet i förskolan. Jag tänker som jag tänkte då, att det är självklart att demokrati är en självklarhet i förskolan (men för den saken skull är det inte självklart att det är demokrati som efterlevs).

Demokrati

 

 

Är demokrati på förskolan en självklarhet?

I första kapitlet i Lpfö 98/10 kan man läsa:
"Förskolan vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. En viktig uppgift för förskolan är att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom förskolan ska främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö."

 

Jag säger JAAAAA på frågan ovan! Det är vårt viktigaste uppdrag och citatet ovan borde vara en självklarhet för ALLA som verkar i förskolan. Tyvärr är det inte svaret för alla...

 







Just det ja!

Fräschar upp mig lite och läser återigen några böcker. Jag behöver uppdatera mig.

”Vi behöver en lärare som ibland är regissör, ibland manusförfattare, ibland ridå och fond och ibland sufflör. En lärare som är både mild och sträng, som är ljussättare, som fördelar färger och som till och med är publik – åskådaren som betraktar, klappar i händerna ibland, eller förblir tyst, fylld av känslor, som ibland bedömer skeptiskt och vid andra tillfällen applåderar med entusiasm.”

 

Loris Malaguzzi(ur Att göra lärandet synligt)

 

 

Spänner ögonen i texten och tankarna snurrar. Lärandet stannar inte utan fortsätter och nya upptäckter tar fart. Ja, det är ju sådan rollen är. Vi som arbetar med barn behöver skaffa oss många olika verktyg. Mångfalden av våra olikheter kryddar "grytan" och mötet med barnen blir ett spännande äventyr!

Ja visst gör det ont...

Ja visst gör det ont när knoppar brister.Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Karin Boye

 

Jag vet att det inte är vår, fast för mig känns nästan hösten som i dikten ovan.
Som Linda Linder skriver:

"Nu är det jobbigt! Introduktionerna för de nya barnen börjar ta ut sin rätt, likaså alla omorganisationer, grupper som flyttat vidare ett steg i huset, pedagoger som följt med. Nya konstellationer- vi ska hitta varandra, vi ska hitta på vår nya hemvist, vi ska organisera oss samtidigt som vi står mitt i verksamheten varje dag, vi ska...vi ska....vi ska..."

Nu måste vi landa tänker jag. Landa i allt vi gör, har gjort och vill göra. Kämpa på där ute!

Ett år sen sist ...

Så sitter jag här ... ett knappt år senare

Var skall jag börja? Jag börjar HÄR och NU. Mitt liv ser annorlunda ut nu mot DÅ. Jag har pluggat KLART. Jag har nytt JOBB. Jag får bita mig i läppen när jag tänker på min nya roll. Jag har börjat arbeta som PEDAGOGISTA. Jo det är sant! De senaste årens slit med jobb och studier har gett lön för mödan. Och nu har faktiskt min dröm gått i uppfyllese. Namnet på bloggen är en spegling av något som jag ville förverkliga. Det är nu verklighet. Men jag slutar inte att drömma och jag har fler drömmar som kommer att gå i uppfyllelse, det är jag övertygad om. Det ända som kan stoppa mig är jag själv.

Föränderlighet

 

Bilden är tagen på förskolan vi besökte i Reggio Emilia

 

I torsdags när jag var på kursen (pedagoista) reflekterade vi över många intressanta saker. Jag skrev så det gjorde ont i fingrarna :) Pernilla Mårtensson, en av våra lärare, tog bland annat  upp pedagogistarollens uppkomst, hur arbetet som pedagogista ser ut i Italien och hur den ser ut i Sverige. Hon berättade också på ett målande sätt om några av hennes möten med Loriz Malaguzzi. Vem var denna man? Som jag tolkar det var han en man som fascinerade många då som nu. En revolutionär!

 

Undra hur det hade sett ut idag om Malaguzzi forfarande levde? På min början av denna" Reggio Emilia resa" som jag vill kalla det, upplevde jag det konstigt och lite jobbigt att Malaguzzi inte skrivit så mycket om filosfin. Jag ville veta VAD, HUR, VARFÖR osv. Gärna ha en mall att luta mig emot. Jag har läst i någon kursbok för några år sedan att Malaguzzi förespråkade att vi gärna får komma och besöka Reggio Emilia, men när vi kommit hem glömma det vi upplevt. Vad då glömma tänkte jag då! Men jag förstår bättre nu. Vi kan inte tro att vi kan kopiera eller ta efter eller göra som man gör Reggio Emilia. Det har jag fått erfara själv då jag var där. Men vi kan inspireras och framför allt göra om det till vårt. Så tänker vi på Viljan (min arbetsplats). Vi reflekterar, tar emot, gör om det till vårt och provar oss fram. Det är spännande, utmanande men framför allt utvecklande.

 

Många saker  i torsdags som vi fick reflektera kring skapade ytterligere frågor hos mig, men jag fick även lite nyare perspektiv. Under hela lektionen kunde jag skapa mig egna metaforer av det som sades och koppla till mitt besök i Reggio Emilia. Pernilla berättade att det skapades kaos i henne efter hennes första besök i Reggio Emilia. Jag är beredd att hålla med. På ett kittlande sätt pirrar det till i magen när jag tänker tillbaka på vår (min och min vänninas) resa. Jag planerar att åka dit igen ... snart!

 

"Det måste finnas en föränderlighet, vi ska inte tro att vi är säkra" (Pernilla Mårtensson). Denna mening har etsat sig fast hos mig. Jag bollade denna mening på Reggio Emilia sidan på facebook och fick många kloka reflektioner. Kloka bloggvännen och pedagogistan Mia Andersson skrev bl a

 

Viktigt att tänka kring föränderlighet för att motverka att makt,

rädslor och kultur blir cementerade och ett hinder för att verka för en miljö

som lägger fokus på barns inflytande. "utan föränderlighet ingen kreativitet,

 och utan kreativitet så stangnerar samhället"

 

När jag tänker på föränderlighet går mina tankar till delaktighet. Barnens delaktighet i sitt sammanhang tillsammans i kollektivet. Demokrati kommer osökt upp i mina tankar också. Och som  Mia skriver, utan föränderlighet ingen kreativitet. Utan problem kan jag koppla begreppet förenderlighet till min arbetsplats och hur vi ständigt arbetar för att hitta nya utmaningar där barnens inflytande och kreativitet ligger till grund för hur vi bygger vår miljö. Igår hade vi föräldrarmöte på min förskola. Temat för kvällen var Värdegrunden. Vi har gnetat oss igenom och tragglat oss svettiga över hur vi arbetar och vilka värdeord vi vill lyfta fram i vår värdegrund. Det var så spännande och utmanade att få berätta för våra föräldrar hur vi arbetar, tänker osv utifrån våra tre värdeord som är LIKVÄRDIGHET, NÄRVARO OCH LUSTFYLLDHET. Varför jag tar upp detta i sammanhanget är för att vi har med oss vår värdegrund och styrdokumenten då vi arbetar med föränderlighet i bla vår miljö.

 

Något att ta till sig och fundera kring är Carlina Rinaldis ord som jag kopplar till värdegrunden.

 

"Där demokrati utövas pågår ofra ett lärande.

Vi bygger inte förskolor och skolor - vi bygger för ett nytt globalt

demokratiskt medborgarskap - skolor är ett bra verktyg för detta"

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Lunchmöte och ny kurs!

Tidigare i veckan träffade jag min "kompanjon" och vän Nina för att planera höstens upplägg :) Det pirrar i hela mig när jag tänker på alla våra utmaningar! Först ska vi träffa studenter i Varberg och Borås (som går bildspecialisering) 4 heldagar och ha seminarium och sen ska vi träffa verksamma pedagoger en halvdag där vi skall mini-föreläsa. Det känns så bra att vår lärare Mats har kokat ihop oss, mig och Nina! Alltid lika inspirerande och spännande att reflektera, fundera och samtala med Nina.

Det hände mycket denna veckan! Jag började även Pedagogista kursen, tjoho! Som jag väntat och längtat. Historien bakom RE filosofins uppkomst är alltid matnyttigt och vår lärare Tarja Häikiö tog upp många bra händelser som påverkat. När Tarja visade personliga bilder från Reggio Emilia blev jag helt varm i hjärtat. Jag är fortfarande kär i den staden!
Just nu jobbar jag med att förankra mycket av det Tarja tog upp ...

• Metaforens betydelse i barns lärande - allt skall förstås i ett större perspektiv ...
• Kvalite hänger ihop med vår medvetenhet ...
• Förmågan att leka är grunden för metaforen
• Pedagogistans utmaning - att hitta metanivån
• Förmågan att abstrahera
• Dewey - Piaget - Vygotskij - Freinet

"Barn är allt samtidigt hela tiden" (Tarja Häikiö)

Malaguzzi centret

 

Kort efter samtalet med Simon bestämde vi oss för att vara glada igen. När jag tänker tillbaka var det nog en överlevnadstanke. Vi visste i nu läget inte om det skulle komma efterskalv, i vilken omfattning i så fall osv. Regnet öste ner, det var gråmulet och i största allmänhet väldigt dystert. Det fick kosta vad det ville, vi tog taxi till Malaguzzi centrat. Åh, vilken upplevelse, jag blir varm i kroppen när jag tänker på det. Så väl bemötta av personalen. Vi började med att titta på en utställning från, jag tror, en förskola. Tyvärr fick vi inte ta bilder där. Det var spännande. Vi vandrade vidare och fastnade vid en "bioduk" där vi fick se två olika filmer från en förskola. Tyvärr inget ljud men det gjorde inte så mycket, bara att få se och ta in med ögonen ledde till att många tankar sattes igång.
En av många reflektioner jag bär med mig från besöket är:
Behövs frågor för att processen skall gå framåt? Har inte kommit så långt i mina reflektioner kring denna reflektion ...

 

 

 

Min resa till Reggio Emilia

För några veckor sedan fick jag möjlighet att förverkliga en dröm - åka till Reggio Emilia!

Tack Cristian, Frederica och Simon

Jag håller på att landa i mina tankar kring min upplevelse som jag delade med min kära vän Bente. Nu, sådär 10 dagar efter hemkomst kan jag se tillbaka med många känslor. Jag tror mitt starkaste sinne är luktsinnet. När jag blundar och bara fokuserar på känslan som kommer upp när mina tankar far tillbaka till Reggio Emilia så doftar det ljuvligt i näsan. Jag förundrades av alla olika dofter i staden, främst av njutningsfulla och friska dofter. När jag blundar minns jag även hur vi svävade fram på gator och torg, både till fots och på cykel. Alla myllrande människor som vaknade till liv redan vid 8 snåret verkade pigga och alerta, för att några timmar senare lämna gator och torg för lite siesta. Jag minns då vi satt, nästan helt spöklikt ensamma, på den där stora Piazzan mitt i Reggio under siestan och lapade sol och förundrades av de vackra, nätta, chica, glada och sprudlande människorna. Alla dessa olika personligheter! Ingen förstod ett ord engelska men ALLA var vänliga och välvilliga att hjälpa oss då vi kommit bort oss i myllret av folk, gator och torg. Jag blev kär i Reggio Emilia och den mystiska och härliga atmosfären!

Men det var inte bara sköna känslor som väcktes till liv. Även de där känslorna som är svåra att beskriva med ord. När vi, efter en lång dag, tog oss en liten kvälls siesta kände vi hur våra sängar började röra sig. Det var som om hela rummet gungade i takt. Vi tittade på varandra och jag föll i någon konstig skratt attack. Jag har någonstans alltid vetat hur jag reagerar när jag blir chockad, att jag lätt kan falla i skratt och bli handlingsförlamad. Stackars Bente flög upp och började titta ut genom fönstret för att se om folk sprang ut från hotellet. När vi lugnat oss lite grann och samlat oss förstod vi så småning om att vi just varit med om en jordbävning. Jordbävningen hade ägt rum några mil från Reggio Emilia men vi kände av den ända till oss ändå. Vi var båda ganska skärrade men tog det ändå med ro efter att vi fått pratat med hotellpersonalen. Kort efteråt fick jag sms från Cristian Fabbi. "Alla förskolor är stängda!" Våra tankar gick ju givetvis till alla berörda och det blev på något sätt mer verkligt nu när jag "pratade" med Cristian. Jordbävning!! Alla dessa familjer vars hem blivit förstörda! Allt kändes så overkligt ... Den natten sov vi inte mycket =(
Morgonen därpå ringde vår kontakt Simon och vi hade ett långt samtal. Vi hade funderat hela natten på hur allt skulle bli ... hur alla berörda mådde ... blir det mer jordbävningar ... ska vi åka tillbaka till Milano ... osv ... Vi beslutade tillsammans med Simon att flytta dag för vårt besök och till en annan förskola. I all bedrövelse bestämde vi oss för att blicka framåt och inte tänka på allt som KUNDE ha hänt oss. Nu ville vi istället fokusera på vår upplevelse i Reggio Emilia med alla människor, besöket som vi skulle göra på Malaguzzi centrat och besöket på förskolan i Boretto.
Fortsättning följer...

Resan går mot Reggio Emilia

Jag har precis packat klart. I skrivande stund funderar jag på om jag packat med allt som jag behöver. Jo det har jag nog ...
I mina tankar har jag inte packat med mig något, inte mer än ett öppet och oförberett sinne =)
Förhoppningsvis kommer ni kunna följa min upplevelse här ...

För ett år sedan ...

... startade jag denna bloggen. Min lust att dela med mig med andra och få reflektera tillsammans knuffade igång mig och här är jag nu - ett år senare. Men om jag tänker efter riktigt noga så var det ju också för att jag har många drömmar... En av de är att åka till Reggio Emilia. Som ni vet är jag där om en vecka och det känns så spännande så jag spricker nog snart. Det är svårt att inte tänka innan hur det kanske kommer att bli. " ...hur det kanske kommer att bli ..." är jag bra på att tänka och jag tränar mig och tränar mig på att INTE tänka så. Men det är svårt, väldigt svårt. Framför allt i vardagen. Det är så lätt att falla in i dessa tankar om "...det blir nog såhär, eller såhär ..." Min resa, eller vår resa (min kära vän Bente följer med) kan inte bli annat än succé! Vi pratar fram och tillbaka hur vi skall lägga upp vår resa. Just nu har vi bokat första och sista natten bara. Vår kontakt i Guastalla (tack Cristian!) har gett oss möjlighet att besöka en förskola en dag, vilket är fantastiskt! Vi kommer förmodligen att bo i Reggio Emilia stad de andra tre nätterna. Där kommer vi givetvis besöka Reggio Children.

Det pirrar, svirrar och svichar i tankarna nu!

 

Min bloggtid är knapp och jag brottas med tiden åter och återigen ... Mitt upp i all OTID kom något oväntat till mig ... En resa till Bassa blev möjlig och jag har hoppat på denna fantastiska möjlighet! Jag får bita mig i läppen om och om igen. Är det verkligen sant? Ja, det är sant! Om några veckor kommer jag befinna mig någonstans på bilden ovan :) Det pirrar, svirrar och snurrar i hela kroppen!

Det ända jag har bestämt mig för inför resan och detta äventyr är att jag skall försöka öppna upp varenda sinne hos mig själv, inte tänka innan på vad jag eventuellt kommer att få uppleva :)

Möte med Christian Fabbi

För några dagar sedan fick jag möjlighet att ta del av Christian Fabbis tankar och reflektioner på ett öppet seminarium på Artisten i Göteborg. Jag förundrades av att jag faktitskt kände igen många ansikten. Några från Ateljerista kursen, några lärare, några bloggvänner, några från nätverksgruppen. Det var en härlig känsla att få lyssna, ta in och reflektera över Christians tankar och erfarenheter. Jag hade inte med mig något att skriva på, för jag hade en tanke om att BARA lyssna och ta in. En kollega hade som tur var med sig block och penna, för jag kunde ju inte hålla mig, jag var bara tvungen att plita ner ord som kom upp. Det jag tar med mig från dessa stackars få timmar är (och som jag tänker kring)

• Demokrati - vad tänker jag om det?
• Min roll - Jag reflekterar och funderar, processar ...
• Samling - härligt att den verkar vara lika viktig där som här! Vilka likheter och skillnader ser jag?
• Komma närmare samhället - Hmmm ja, förvisso, där är jag inte riktigt klar i tankarna och tycker det är spännande och funderar vidare ...

Det är härligt att lyssna på Chrisitans italienska språkbruk, det är känns liksom som man kommer närmare "Reggio" i mötet med honom :)

Gråzoon ...

Mitt i en kullerbytta sattes pausknappen på ...

Jag blickar ut över den vackra älven där jag bor. Mitt hus ligger ett stenkast här i från. Jag känner å ena sidan lusten och andra siden tveksamheten. Lust över vad? Tveksamhet över vad? Tankesnurr hit och tankesnurr dit. Begrepp som delaktighet, meningsskapande, lära att lära svischar förbi. Tankarna för mig till vad mitt uppdrag är som pedagog. Jag är trött på vackra begrepp och fina ord. Jag vill komma till handling, till skott. Jag vet vad mitt uppdrag är, det är jag inte tveksam över för fem öre. Men när allt kommer omkring är det ibland svårt att få ord till handling. Dessa underbara små människor jag möter varje dag som jag vill skall få känna delaktighet, meningsskapande och lära andra att lära ... Mina tankesnurrar vandrar vidare och jag söker nog efter lite lust just nu ...

Små barns inflytande

Jag brukar göra mina små rundvandringar bland härliga och inspirerande bloggar nästan varje kväll. Härom kvällen fastnade jag vid detta citat hämtat från "Kaljedoskop" som för övrigt anordnar nätverksträffar!

"Att få möjlighet att förändra sin förståelse genom att vara i sammanhang där man får tänka på flera sätt, pröva, misslyckas och lyckas och möta andras sätt att göra är som jag ser det ett arbetssätt som iscensätter delaktighet."

Birgitta Kennedy, pedagogista på förskolan Trollet i Kalmar



Vår pedagogiska miljö där barnen vistas i en stor del av sin uppväxt kräver många och långa samtal mellan pedagoger och mellan pedagoger och barn. Men hur skapar vi då en miljö där meningsskapande, demokrati och det lustfyllda lärandet får lysa?  Det återkommande HURET som många med mig brottas med sätter igång många tankesnurrar. Det är lätt att fortsätta i gamla mönster som alltid "funkat". Det blir ett "tuggummi" träsk där man bara trampar och trampar utan att ha varken barn eller sig själv med på tåget. Jag tänker att vi måste börja med oss själva. Vad har jag för människosyn? Vad har jag för tankar kring demokrati? Hur kan barnens delaktighet lysa igenom vår verksamhet etc etc.

Våga vara i osäkerheten är något som jag skrivit om tidigare här på bloggen. I allra högsta grad tänker jag att vi måste våga vara i osäkerheten, lyssna - verkligen LYSSNA och se vad barnen säger och gör. Lyfta upp våra observationer och reflektioner till en META nivå och tänka - VAD ÄR DET EGENTLIGEN BARNEN GÖR I VÅR MILJÖ? VAD VISAR DE INTRESSE FÖR? För jag tänker att miljön som vi vistas i tillsammans med barnen skall inte bara vara intressant, lärorik och vacker. Den skall fram för allt inspirera, locka till lärande och möten och sätta igång en FÖRUNDRAN!

Nytt år - nya möjligheter och utmaningar

Efter ett spännande, utmanande, utvecklande och utmattande år tog jag ett litet break innan Jul. Jag kände ett stort behov av att släppa allt och försöka landa. Det verkade lätt att släppa allt och jag trodde verkligen att jag skulle kunna det. Jag kom på i min önskan om att landa i  tankarna för en stund, att jag nog aldrig kommer kunna göra det. Jag är ständigt på väg ... Både på gott och ont. Jag brukar inte ingå i några nyårs löften, men jag skall försöka att tänka på att det är viktigt att landa och hämta ny kraft för att kunna gå vidare och utvecklas.

2012 bjuder på nya härliga utmaningar och på måndag startar den första. Jag kommer att vara samtalsledare för våra projektgruppsreflektioner där vi träffas avdelningsvis 1 gång i månaden. Under hela hösten har vi träffats i tvärgrupps reflektioner där vår pedagogista varit samtalsledare och jobbat fram vårt gemensamma projekt över förskolan. Nu är tiden inne att föra projektet framåt och vidare. Det pirrar i magen och jag ser fram emot att möta pedagogerna!

Efter snart ett års pluggande och jobbande på samma gång har jag nu avslutat 2 kurser av 4. Nu har jag bestämt mig för att landa. Jag behöver komma till ro med mina tankar, funderingar och upplevelser. Jag skall den närmsta tiden ägna mig mer åt min familj, mitt stora fotointresse och mitt nya intresse för konst. Det kanske blir en liten bloggpaus, jag vet inte :)

Här trivs jag ...

I skrivande stund ...

... sitter jag just nu och plitar ner texten till uppgiften vi fått från kursen. Ett litet uttdrag kommer här...

(uppgiften är att ta sig an ett konstnärsmaterial, en konstnär, kurslitteratur, kurstillfällen och redovisa sin egna process)

Jag är påväg ... mot många saker som mina tankar för mig till. En stark tanke hos mig är att jag vill utbilda mig till Ateljérista. Jag har börjat min resa mot målet och vet inte vart jag hamnar för, för mig är inte målet i sig det viktiga utan processen. Jag kommer i min text försöka visa min process och resa som jag åkt på under ateljérista kursen (och som inte slutar där). När jag har funderat och haft alla "tankesnurrar" under dessa veckor som kursen varit, har några begrepp, upplevelser och tankar fastnat extra i mitt huvud. Det första är förundran som jag tänker på dagligen. Hur kan jag skapa olika miljöer där barnen förundras? Besöket på Världskulturmuseet som var en omvälvande upplevelse som har kommit att bli hela startskottet för mitt pågående paradigmskifte i mig själv. Estetiska lärprocesser som jag så väl kan förlika mig med då jag verkligen känner att det är viktigt att barnen får lära via kroppen, att vi pedagoger har en strävan i att försöka få barnen att se, känna, uppleva och skapa något nytt som Gunilla Fiin pratade om. Att ge en estetisk impuls är något jag också tänker på ofta. Vad kan vara startskottet i ett projekt? Hur kan jag skapa "lockelser" i vår miljö dit barnen vill gå och utforska? Gruppdiskussionerna som vi har haft är den tid då jag tvingats att göra en extra tankesnurr och sätta ord på vad, hur och varför jag tänker som jag gör. Att tvingas till att sätta ord på hur jag tänker gör att jag upplever att jag kommer närmare mig själv vilket är viktigt anser jag. Min erfarenhet säger mig att man inte kan ta någon genväg genom sina tankar utan måste göra de där tankesnurrarna om och om igen.

Nätverksträff

"Om vi inte är känslomässigt engagerade
kopplas lärandet bort"   Tarja Häikiö

Ju fler vi är som lyssnar, tittar, känner, smakar, luktar, upplever - ju närmare kommer vi "sanningen" om en händelse, en känsla, ett engagemang osv. Idag har jag haft förmånen att träffa nyfikna, engagerade, proffsiga och intressanta pedagoger. Genom ett nätverk som jag är med i, initierades en träff på en förskola i min närmiljö. Temat för kvällen var reflektion.  

"...arbeta i smågrupper, arbeta med pedagogisk dokumentation, fördjupa och bejaka arbete i projekt, bolla idéer med fler, förundras, lyssna, delge varandra, tänka nya tankar, både stödja och utmana varandra..." Kalejdoskop

Vi fick, utifrån ett pågående projekt som man arbetar med på den aktuella förskolan, reflektera i små grupper utifrån 3 bilder med dessa frågor:

1. En objektiv beskrivning av det vi ser i materialet.

2. Tillsammans reflektera och ställa oss frågan vilka lärprocesser barnen kan vara inne i. Vad försöker barnen förstå? Vilka strategier använder barnen/barnet?

3. Vilka nya tankar/frågor väcks i det vi sett, hört, tolkat, analyserat och reflekterat kring?

Mina reflektioner och frågor som jag bär med mig från kvällen:

Hur tolkar jag bilder, dialoger av barn som jag inte har någon relation till?

Vilka "glasögon" tar jag på mig då jag reflekterar?

Hur närmar vi oss det vi tolkar och hur fortsätter vi utamana barnen vidare?

Hur visar barnen sitt känslomässiga engagemang?

Vem initierar och bestämmer projektets gång?

När vi ikväll fick reflektera tillsammans, utan att känna varandra (en i min grupp är dock en kurskamrat, men vi har precis lärt känna varandra), eller känna barnen, ha en förförståelse av barnens ansiktsuttryck och dialoger kände jag mig som ett "blankt" och tomt blad. Jag kunde gå in i reflektionen utan att ha någon förutfattad mening av händelseförloppet. Det var både utmanande och läskigt. I februari träffas vi igen och då kommer vi att få besöka min bloggkollega Linda, det skall bli så spännande!